Hur stärker vi mentorskapet så att fler elever fångas upp i tid?

Ett starkt mentorskap börjar med att skolledaren definierar vad uppdraget faktiskt innebär. Många skolor säger att mentorn har ett stort ansvar, men saknar gemensam struktur för vad mentorn ska upptäcka, dokumentera och föra vidare. Börja därför med att ta fram en enkel mentorsrutin för hela skolan. Den bör beskriva vilka signaler som alltid ska följas upp: upprepad frånvaro, sena ankomster, försämrade resultat, konflikter, isolering, återkommande magont eller oro, samt plötsliga förändringar i elevens beteende. 

Nästa steg är att ge mentorerna ett konkret arbetssätt. En bra modell är att varje mentor gör en kort veckogenomgång av sin grupp. Vilka elever saknades flera gånger? Vilka elever har flera sena ankomster? Vilka elever har flera ämnesvarningar? Vilka elever nämns ofta i konflikter eller ordningsärenden? Detta behöver inte vara komplicerat. Det räcker med en enkel checklista och en fast tid varje vecka. 

Skolledaren behöver också skapa en tydlig övergång från mentorsnivå till elevhälsa. Om mentorn ser en oro ska det vara självklart vad nästa steg är. Sätt exempelvis en regel: om samma oro finns kvar efter två veckor, eller om frånvaron passerar en viss nivå, ska ärendet lyftas till arbetslag eller EHT. Det minskar risken att elever blir kvar i informella samtal utan åtgärd. 

Mentorskapet behöver följas upp av skolledningen. Fråga inte bara om dokumentationen är gjord. Fråga vilka elever som oroar mentorerna, vilka hinder de ser och vilka insatser som behövs. När skolledaren visar att mentorskapet är en prioriterad del av skolans kvalitetsarbete blir det lättare för mentorerna att ta uppdraget på allvar. Det är också viktigt att avlasta mentorerna från onödig administration. Om mentorskapet drunknar i blanketter försvinner kärnan: relation, tidig upptäckt och samordning. Skolledarens uppgift är därför att hålla rutinen enkel och konsekvent. Hellre fem frågor som används varje vecka än en omfattande mall som ingen hinner följa.